Ont i rumpan!

Trodde att ett par vadderade cykelbyxor skulle göra susen för min stackars rumpa men tji fick jag.
Cyklade från Viken till Kågeröd vilket var 4.7 mil och meningen var att jag skulle fortsätta till Lönnstorp där min prins väntade på mig men jag orkade inte sista milen. Eller jo, jag hade nog orkat om det inte var för min stackars rumpa som ömmade så. Sen att jag inte hade fyllt på med bränsle i kroppen det senaste två dygnen gjorde inte saken bättre. Hade med mig en liter vatten som jag snabbt slurkade i mig och jag var bra törstig när jag till slut gav upp och ringde min räddare i nöden som kom och hämtade mig och röda faran i hans pizzaräcer.

Ska lämna in cykeln till en cykelgubbe som ska se över däcken för det var inte mycket luft i dem under turen. Sen ska jag verkligen investera i en ny SADEL. Det blir nästa projekt.

Måste ta mig i kragen snart!

Jag skäms och mår dåligt över att inte ta träningen på allvar. Tror att jag fortfarande rider på Vasaloppsvågen. Klarar jag 9 mil på skidor utan träning klarar jag väl 30 mil på cykel utan träning. Hur dåligt jag egentligen mådde under spåret från Sälen till Mora verkar jag ha glömt för jag är cool lugn inför vad som komma skall.

Efter att ha läst en annan lite flitigare bloggare så kan man inte annat än dåligt samvete få...ULLA! Jag är imponerad över din träning och det ger mig väldigt dåligt samvete. Sluta upp med det dära! Hon både cyklar, springer och simmar på en och samma dag. Hallå! Lugna ner daj lugna ner daj, va!

Nä, nu måste det börjas träna på allvar. Om inte för klassikerns skulle så för brudklänningens skull som jag provade idag. Men hur många gånger innan har jag inte lovat dyrt och heligt att NU ska jag ta tag i min träning på allvar? Jag ska träna öronen ur mig...blablabla. Fast, faktiskt så brukar jag hålla mitt löfte...några veckor iaf. Sen dalar det sakta men säkert. Ett bra sätt att hålla uppe träningen är faktiskt att shoppa. Ja, det stämmer. För finns det något hemskare än att stå i provrum och prova sommarkläder i mars månad? Det har jag gjort idag så nu blir det andra bullar framöver med start imorn. Efter jobbet ska jag ut på en träningstur på cykeln. Vart jag ska cykla det vet jag inte, men det ska vara långt iaf.

Nu ska jag försöka att få lite sömn innan klockan ringer 05.20 imorn. Har ikväll jobbat extra på min gamla avdelning och jag var lagom förvirrad. Har inte jobbat där på ett tag så det tog lite tid innan jag fick koll på alla slangar och dropp alla patienter har.

Natti

Ont i rumpan

Har idag varit ute på min första cykeltur med Röda faran och ni kan tro att jag har ont i rumpan. Cyklade in till Helsingborg, till sjukhuset, och tillbaka och det tog ca 2 timmar. Tog det ganska lugnt på hemvägen och njöt av det fina vädret. Cyklade lite vilse bland kvartern i Laröd och passade på att titta hur folket där bodde och vad de pysslade med en söndag.

Fick agera sjuksköterska på ditvägen då en cyklist bakom mig föll rätt pladask med huvudet före i asfalten. Plikten kallade och jag hoppade av cykeln och hjälpte den stackars kvinnan som var lätt chockad och visste inte riktigt vad som hänt. Hade hon haft hjälm hade hon inte slagit i huvudet så illa som hon gjorde men hon mådde bra under omständigheterna. Satt brevid henne på marken och frågade ut henne var hon hade ont osv. Till slut satte hon sig upp och vi konstaterade att hon inte var så illa därann trots allt. Gick med henne några hundra meter för att se att hon mådde bra och rekommenderade henne att inte fortsätta sin cykeltur utan att leda cykeln hem.

Funderade ett tag på att börja cykla till jobbet men jag vet om jag kommer att fullfölja den idén. Måste gå upp rätt tidigt om jag ska hinna till jobbet 06.45. Jag får se. Det blir bilen imorn i.a.f med tanke på hur öm jag är i baken. Sadeln är inte speciellt förlåtande.

12 timmar och 15 minuter!

Hallå hallå i spåret!

Nämen, titta, vem kan det vara? Tror knappt att det är sant. Jag gjorde det och jag lovade mig själv under spåret att aldrig göra om det igen. Men i mål kom jag och det tog 12 timmar och 15 min. Jag kan garantera er att jag verkligen kämpade mig igenom alla dessa timmar och minuter.

Innan jag kom till Evertsberg var jag nära att ge upp flera gånger. Jag hade inte ens avverkat halva sträckan och jag var så trött att jag bara ville lägga mig ner på spåret och sova.

Redan efter 1 mil undrade vad jag egentligen hade gett mig in på. Insidan av låren brände rejält och jag hade bara kommit 1 mil på vägen. Hur skulle det gå de resterande 8 milen?

Egentligen ställde jag mig denna fråga långt innan jag anlänt till Sälen men när jag väl var där blev allting så verkligt. Kvällen innan lämnade jag in skidorna för vallning, hämtade ut min nummerlapp, shoppade lite souvenirer, checkade in på Sälens skola, pumpade upp luftmadrassen, förberedde kläderna som jag skulle åka i och packa midjeväskan. Alltind hade jag planerat noga, nu gällde det att inte missa några viktiga detaljer.

I skolmatsalen kunde man äta hur mycket överkokt pasta man ville för 100 kr. Inte för att jag var hungrig eller så men man var ju tvungen att ladda ordentligt. Pratade med några trevliga och rutinerade Vasalopssåkare och insåg vilken idioti det var att försöka genomföra Vasan med endast 3 veckors träning och utan att ens ha stått på längdskidor innan. Detta erkände jag ju naturligtvis inte för mina medresenärer. Fast å andra avslöjade jag mig själv när jag frågade vad ett sk. spann var!

Vid vallningshjälpen frågade de mig var spannet på skidorna var och jag visste inte vad jag skulle svara. "Vad fan är ett spann?"

Det vet jag nu, så här i efterhand att det är ju ganska viktigt. Det är den yta på skidorna där man lägger fästvallan. Efter 12 timmar på skidor med bakåtglid i alla backar insåg jag verkligen vikten av att ta ut spannet. Jag fick valla om skidorna 3 gånger under loppet och inte fick jag bättre fäste för det.

Min luftmadrass var inte världens skönaste säng och jag sov ganska oroligt. Drömde om loppet och allt som kunde gå fel. Klockan var satt på 06.00 och jag var riktigt nervös. För 60 kr fick man frulle i samma matsal och jag tvingade i mig gröt och mådde ännu mer illa. Fick på mig alla kläder och samlade ihop mina saker och körde till startplatsen.

Det var folk precis överallt och jag blev bara mer och mer nervös. Hämtade ut mina skidor, lämnade in ombytet i rätt lastbil och tog på mig skidorna för FÖRSTA gången. Inte den bästa känslan men kände att jag var tvungen att komma överens med mina nya bästa kompisar om jag skulle klara av de 9 kommande milen. I första backen insåg jag verkligen vikten av att ta ut ett bra spann.

Det var bara att kämpa på och hoppas på att inte trilla och förstöra det för mina medåkare. Målet var naturligtvis att komma till Mora men för att klara det hade jag satt upp delmål och det var vätskekontrollerna. Om jag bara klarade att ta mig till en vätskekontroll i taget skulle jag till slut hamna i Mora. Att jag var 6 minuter från att bli avslängd från banan insåg jag inte riktigt då men idag inser jag att jag hade en hel del tur. Vore det inte för en mycket mycket trevlig åkare som peppade och påminde mig om spärrtiderna hade jag inte fått fortsätta hela vägen. Tänk att bli spärrad efter typ 6 mil!! Då hade jag börjat gråta.

Appropå gråta! Det gjorde jag i upploppet. Jag trodde inte mina ögon när jag skymtade 1 km-skylten, trodde att jag såg i syne men det gjorde jag inte. Nu var jag snart hemma och i MÅL!

Precis innan jag åkte över mållinjen gratulerade speakern mig och välkomnade mig till Mora. Jag bara grät och grät. Underbar känsla att vara i mål och ha genomfört världens längsta längdskidåkningslopp. Världens längsta...det tål att upprepas!

Den känsla man har i kroppen efter att ha genomfört en sådan fysisk upplevelse och prestation är något av det underbaraste som finns. Denna känsla, i kombination med känslan av att ha lyckats med att genomföra Vasaloppet går inte att beskriva. Endorfinerna sitter fortfarande kvar i kroppen och nu känner jag mig stark inför kommande etapp. Klarade jag av att åka 9 mil på längdskidor utan att ha stått på längdskidor innan klarar jag av vad som helst. Man blir inte bara fysiskt nedbruten utan även psykiskt. För när kroppen skriker NEJ NEJ har man bara viljan att förlita sig på. Med vilja kommer man långt, det har jag bevisat.

Igår hittade jag en racercykel på blocket och den hade jag tänkt provcykla idag innan jag kör till jobbet. Denna cykel, röda faran, ska ta mig Vättern runt som är nästa etapp i klassikerfamiljen. På lördag ska cf och jag cykla till Rya och ha med oss en god pick-nick. Det ska bli fint väder och jag längtar redan.