Ja, vad ska man säga? Nu tillhör man en av skaran svenska kvinnor, som genomfört en svensk klassiker. Om jag ska vara riktigt ärlig så känner jag mig lite tom, lite antiklimax över det hela. Har drömt om att genomföra klassikern sedan högstadiet och nu när jag verkligen genomfört den så känner jag mig tom. Visst är jag förbaskat stolt och jag kan inte låta bli att le när jag tittar på mina diplom och medaljer. Mest stolt är jag över Vasaloppet, utan tvekan. Alla de andra grenarna bleknar i jämförelse med 9 mil på skidor. Det finns dem som tycker Lidingöloppet är det mest plågsamma men det tycker jag var det näst lättaste. Tuffast var Vasan sedan Vättern därefter Lidingö och sist Vansbro. Det hela beror ju på vilken typ man är och hur man tränat och eftersom jag endast rullat på mina rullskidor 3 gånger innan jag begav mig upp till Sälen måste jag erkänna att det var idioti. Desto större var känslan när man kom upp på upploppet 20 min innan de stängde målet. Jag kommer inte att glömma den känslan på länge. Det var det mest underbara jag varit med om i hela mitt liv. Undrar vad som kommer att konkurera ut den i framtiden? Det får framtiden utvisa.
Jaha, vad ska man nu hitta på? Man måste ju ha ett mål att sikta på. Jag har redan utmanat mamma i Tjejvättern och det planerar jag att genomföra vare sig mamma vill det eller ej. Jag ska tvinga henne. Ett annat mål är Själland runt på cykel, lite dryga 30 mil, tror jag. Är även lite inne på multisport. Jag har kommit fram till att jag gilllar att vara ute i skogen, fast inte på längdskidor. Men att springa i terrängen, padla kajak, cykla mountain bike och lite annat kul, det är nog min grej. Vi får se vad det blir.
Nu är det fokus på kommande bröllop och bröllopsresa. Tänk när jag ligger på playan på Mauritius och bara har det skönt...tillsammans med min man.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar