Sugen på Vasan, hmm?

Tanken slår mig flera gånger om dagen. "OM jag inte skulle ta och anmäla mig till Vasan igen?".

Några sekunder efter påminner jag mig själv om hur det verkligen kändes under de 12 timmar och 15 min det tog att åka de förbannade 9 milen. Fast den känslan jag hade i kroppen de sista 9 kilometrarna längtar jag efter. Vilken lycka att komma till sista depån och veta att man endast har 9 km kvar och att det är nerförs nästan hela vägen. Jag tror inte att jag varit så lycklig i hela mitt liv som under den timmen. Det är nästan så att ruset sitter kvar ännu. Vilken underbar känsla det var att ställa sig i duschen och känna värmen sprida sig i kroppen, känna hur man sakta sakta tinar och mjuknar till. Stel som en pinne var jag och knappt kunde jag gå från målet till bussen bort till Moras skola och duscharna.

Jag längtar efter det lyckoruset igen det finns egentilgen bara ett sätt att få det tillbaka...men nä, tänk om jag inte skulle klara det? Äh, den tanken finns inte. Nu vet jag vad det innebär så det kan ju inte bli värre. Dessutom skulle jag ha en fördel i år. Jag skulle ta ut mitt SPANN! Haha.