En liten besvikelse

Ja, vad ska man säga? Vågar man säga det? Vågar man säga att man är besviken på sin födelsedag? Det är jag iaf, oavsett om man får eller inte får säga det. Jag brukar påstå att födelsedagar är inget att fira och att jag inte bryr mig om presenter men, som vanligt, lever jag inte som jag lär. Varför är det så egentligen?

Förra året la jag mig ledig på min födelsedag och i år gjorde jag samma misstag. Visst är det skönt att vara ledig men idag har varit en dag som alla andra lediga dagar förutom att jag fick frukosten serverad kl:07.00! Jag som brukar äta frukost kl 05.45 annars...!

Har varit ensam i stort sett hela dagen fram till kl 18 då Cf kom hem. Satt en liten stund i solen sen satt vi framför tv:n, kul! Vid halv åtta befann vi oss på Gula Boden där vi mötte upp mamma, pappa och Henke som kom som en "överraskning"! Det var meningen att det skulle vara det men jag fattade det lång innan så överraskningsmomentet infann sig aldrig. Hur svårt kan det vara att överraska folk? Planering är en bra idé.

Fick en i-pod i present och den blav jag fantastiskt glad för. Har trånat efter en sån länge nu och ser fram emot att sticka ut och springa med den. Men först ska jag cykla 30 mil med den, natten till lördag och heeeeela lördagen.

Nästa år ska jag jobba på min födelsedag, jobba kväll, hela kvällen så att jag slipper känna mig ensam hela dagen och besviken hela kvällen för att dagen varit precis som alla andra jävliga dagar. Bitter? Inte jag! Det är ju tur att det är Vättern på lördag så händer det något nytt. Hade hellre cyklat på min föllsedag så hade jag inte känt mig så besviken som jag gör nu. Man kan ju lika gärna avskaffa dessa sk. födelsedagar. Från och med nu ska jag det, iaf min egen.