Livet är bra orättvist!

Idag efter jobbet gjorde jag något speciellt. Något dumt kanske, beror på hur man ser det. Något som ingen annan på mitt jobb gjort tidiagre, vad jag vet iaf. Något som väckte känslor och många tankar kring livet och framförallt döden.

För några veckor sedan hade jag hand om en äldre och svårt cancersjuk kvinna som till slut fick åka till ett hospiceliknande ställe för palliativ vård eftersom man inte kunde göra något för henne mer än att lindra hennes smärtor. När hon lämnade sjukhuset var inte smärtorna det värsta utan slangen ner genom näsan till magen det värsta. Hon kunde varken äta eller dricka eftersom hon hela tiden kräkte upp det igen. Därför fick hon en sond ner i magen som dränering så att hon skulle slippa att kräkas hela tiden. Hon var helt klar i huvudet och var, trots omständigheterna väldigt pigg.

Det enda denna kvinna önskade var att det hela skulle gå fort och smärtfritt. Hon hade ordnat med begravning och pratat med sin dotter om allt. Hon var redo helt enkelt. Hur man kan vara så lugn och harmonisk inför döden är något som jag inte förstår och antagligen aldrig kommer att förstå heller.

Jag har tittat i tidningen efter hennes dödsannons och hoppats på att hon skulle få sin vilja igenom. En kollega och jag råkade börja prata om henne och min kollega berättade att hon fortfarande levde och hade kvar sin slang genom näsan. Näringsdroppet hade hon fortfarande kvar för att inte svälta ihjäl. Det kom som en chock att hon fortfarande var i livet och idag beslöt jag mig för att åka och hälsa på henne. Hade tänkt att hälsa på henne mycket tidigare men har inte tagit tag i det, inte vågat ta tag i det. Vad ska man prata om?

Sär här efteråt saknar jag ord för att beskriva mina känslor och tankar. En sak är säkert, jag kommer aldrig att glömma henne och vårt möte och jag kan inte sluta tänka på hur orättvist livet kan vara.