Har letet reda på en resultatlista över rundan 2007 och den visar att jag inte är sämst men även att det finns en massa andra som är snabbare än mig.
Bästa tid: 7 tim o 43 min!
Sämsta tid: 28 tim o 19 min!
Sämsta tiden cyklades av underbara Ruth och Rune från Mölndal. Kan precis se dem framför mig. Av namnen dömma kan men nog ana att de tillhör den äldre generationen. Underbart sött att de hållt ihop hela rundan tillsammans och cyklat i mål precis samtidigt så att de fick samma tid. Heja Ruth och Rune!
Själv så tänker jag inte så mycket på de 30 milen. Har nämligen siktet på Vansbrosimningen som jag ska klara med bravur. Var och simmade häromdagen och mitt ena knä värkte lite men det är inget hinder för vad som komma skall.
Vi ses i Vansbro helt enkelt!
torsdag 28 juni 2007
måndag 18 juni 2007
3. Tider och resultat
8760 AMELIE AF PETERSENS, VIKEN
Vätternrundan 2007
Depå - Resultat
Start - 01:20
Jönköping - 06:11
Hjo - 11:29
Medevi - 19:18
Mål - 20:19
Totalt: 18 tim och 59 min!
Vätternrundan 2007
Depå - Resultat
Start - 01:20
Jönköping - 06:11
Hjo - 11:29
Medevi - 19:18
Mål - 20:19
Totalt: 18 tim och 59 min!
2. Vätternrundans hjälte!
Jag ler bara jag tänker på honom, min hjälte i vått och torrt. Körde mig hela vägen upp till Motala, skickade söta sms under loppet, väntade på mig vid sista depån i Medivi med godis och ett stort leende, välkomnade mig i Motala, fick vänta ytterligare 1.5 timme ensam innan jag hunnit fräscha till mig inför färden hemmåt kl 21.30.
Efter att ha ätit på McDonalds vaknade jag och mådde fruktansvärt illa, fick stanna på motorvägen och göra mig av med hamburgaren. Senare vaknade jag igen och mådde ännu mer illa och var denna gången i starkt behov av en toalett. Åkte i 190 till närmsta mack där jag gjorde mig av med diverse uttömningar, men inte på toaletten, utan på en gräsfläck bakom en reklamskylt precis vid macken, i ösregn. Min hjälte stod på andra sidan med papper. Lyckades sedan ta mig till en toalett där eländet fortsatte. Min hjälte stod på andra sidan dörren och stöttade mig. Väl tillbaka i bilen däckade jag och min hjälte styrde bilen söderut.
Inte förräns vid halv 4 på morgonen kom vi till Varberg där vi skulle lämna av Ulle och min stackars hjälte fick vila sitt trötta huvud på en skön kudde. Några timmar senare var det dags igen och min hjälte styrde bilen hem mot Viken.
Här är min hjälte, tut tut!
Efter att ha ätit på McDonalds vaknade jag och mådde fruktansvärt illa, fick stanna på motorvägen och göra mig av med hamburgaren. Senare vaknade jag igen och mådde ännu mer illa och var denna gången i starkt behov av en toalett. Åkte i 190 till närmsta mack där jag gjorde mig av med diverse uttömningar, men inte på toaletten, utan på en gräsfläck bakom en reklamskylt precis vid macken, i ösregn. Min hjälte stod på andra sidan med papper. Lyckades sedan ta mig till en toalett där eländet fortsatte. Min hjälte stod på andra sidan dörren och stöttade mig. Väl tillbaka i bilen däckade jag och min hjälte styrde bilen söderut.
Inte förräns vid halv 4 på morgonen kom vi till Varberg där vi skulle lämna av Ulle och min stackars hjälte fick vila sitt trötta huvud på en skön kudde. Några timmar senare var det dags igen och min hjälte styrde bilen hem mot Viken.
Här är min hjälte, tut tut!
1. Första känslorna efter Vätternrundan!
30 mil på cykel runt Vättern är nu avklarat och det tog 18 timmar och 59 minuter, ganska så exakt. Av någon konstig anledning känner jag mig inte så nöjd med min prestation, inte som efter Vasaloppet iaf. Kan inte riktigt förklara vaför men så är det. Iaf så är det skönt att vara hemma igen och jag försöker att ta hand om mina ömmande knä som fick sig en ordentlig kyss. Mamma och pappa frågade mig om det var jobbigare än Vasaloppet och det tror jag, eller kanske inte. Jag vet inte. Kände mig bra mycket nöjdare efter 9 mil på skidor än efter 30 mil på cykel. Kanske var det för att jag genomförde Vasan helt själv medan Vättern hade jag Ulle som sällskap, iaf de första 28 milen...!
Ser inte fram emot att jobba ikväll.
Bilder och fler kommentarer kommer så småningom.
Ser inte fram emot att jobba ikväll.
Bilder och fler kommentarer kommer så småningom.
torsdag 14 juni 2007
Livet är bra orättvist!
Idag efter jobbet gjorde jag något speciellt. Något dumt kanske, beror på hur man ser det. Något som ingen annan på mitt jobb gjort tidiagre, vad jag vet iaf. Något som väckte känslor och många tankar kring livet och framförallt döden.
För några veckor sedan hade jag hand om en äldre och svårt cancersjuk kvinna som till slut fick åka till ett hospiceliknande ställe för palliativ vård eftersom man inte kunde göra något för henne mer än att lindra hennes smärtor. När hon lämnade sjukhuset var inte smärtorna det värsta utan slangen ner genom näsan till magen det värsta. Hon kunde varken äta eller dricka eftersom hon hela tiden kräkte upp det igen. Därför fick hon en sond ner i magen som dränering så att hon skulle slippa att kräkas hela tiden. Hon var helt klar i huvudet och var, trots omständigheterna väldigt pigg.
Det enda denna kvinna önskade var att det hela skulle gå fort och smärtfritt. Hon hade ordnat med begravning och pratat med sin dotter om allt. Hon var redo helt enkelt. Hur man kan vara så lugn och harmonisk inför döden är något som jag inte förstår och antagligen aldrig kommer att förstå heller.
Jag har tittat i tidningen efter hennes dödsannons och hoppats på att hon skulle få sin vilja igenom. En kollega och jag råkade börja prata om henne och min kollega berättade att hon fortfarande levde och hade kvar sin slang genom näsan. Näringsdroppet hade hon fortfarande kvar för att inte svälta ihjäl. Det kom som en chock att hon fortfarande var i livet och idag beslöt jag mig för att åka och hälsa på henne. Hade tänkt att hälsa på henne mycket tidigare men har inte tagit tag i det, inte vågat ta tag i det. Vad ska man prata om?
Sär här efteråt saknar jag ord för att beskriva mina känslor och tankar. En sak är säkert, jag kommer aldrig att glömma henne och vårt möte och jag kan inte sluta tänka på hur orättvist livet kan vara.
För några veckor sedan hade jag hand om en äldre och svårt cancersjuk kvinna som till slut fick åka till ett hospiceliknande ställe för palliativ vård eftersom man inte kunde göra något för henne mer än att lindra hennes smärtor. När hon lämnade sjukhuset var inte smärtorna det värsta utan slangen ner genom näsan till magen det värsta. Hon kunde varken äta eller dricka eftersom hon hela tiden kräkte upp det igen. Därför fick hon en sond ner i magen som dränering så att hon skulle slippa att kräkas hela tiden. Hon var helt klar i huvudet och var, trots omständigheterna väldigt pigg.
Det enda denna kvinna önskade var att det hela skulle gå fort och smärtfritt. Hon hade ordnat med begravning och pratat med sin dotter om allt. Hon var redo helt enkelt. Hur man kan vara så lugn och harmonisk inför döden är något som jag inte förstår och antagligen aldrig kommer att förstå heller.
Jag har tittat i tidningen efter hennes dödsannons och hoppats på att hon skulle få sin vilja igenom. En kollega och jag råkade börja prata om henne och min kollega berättade att hon fortfarande levde och hade kvar sin slang genom näsan. Näringsdroppet hade hon fortfarande kvar för att inte svälta ihjäl. Det kom som en chock att hon fortfarande var i livet och idag beslöt jag mig för att åka och hälsa på henne. Hade tänkt att hälsa på henne mycket tidigare men har inte tagit tag i det, inte vågat ta tag i det. Vad ska man prata om?
Sär här efteråt saknar jag ord för att beskriva mina känslor och tankar. En sak är säkert, jag kommer aldrig att glömma henne och vårt möte och jag kan inte sluta tänka på hur orättvist livet kan vara.
Ringsjön runt 2 juni
Den 2 juni cyklade Cf och jag 12.5 mil runt Ringsjön och jag måste erkänna att det gick faktiskt ganska så bra, inbillar jag mig iaf. Vädret var inte det bästa med lite regnskvätt här och var och en hård motvind vart vi än vände styret. Cf tyckte till en början att vi skulle hålla ett tempo på ca: 30 km/h men jag tyckte att det lät lite väl mycket men pinnade på för att upprätthålla rätt tempo. Han var ganska så stark under de första milen men efter dryga halvar loppet avklarat i den ökända Orupsbacken bröt han ihop och det hängde på mig om vi skulle komma i mål eller ej. Jag fick dra de sista 6 milen och var tvungen att sänka tempot för Cf's skull. Höll en 20 km/h de sista milen och de var ganska så kämpiga även om jag ville ökat på lite.Två jobbekompisar var också med och cyklade och dem träffade vi på i sista depån. Eftersom jag tycker att man gärna ska vinna i alla lägen lämnade vi depån innan Fredrik och Elisabeth, som de heter, i hopp om att just vinna men så blev inte fallet. Cf ville pausa på flera ställen för att hämta krafter och Fredrik lämnade sin flickvän för att komma förbi oss och det gjorde han, tyvärr. Jag ville inte lämna Cf, eller jo, egentligen ville jag det men tyckte för synd om honom för att verkligen göra det så jag svalde hedern och lät Fredrik komma i mål innan mig. Men Cf och jag ser oss som vinnare ändå eftersom vi cyklade hela vägen tillsammans.
Väl i mål var det skönt att stiga av cykeln och ta emot den "fina" placketten. Kunde inte låta bli att tänka på att Vättern är Ringsjön runt x 2 plus lite till....hmm!
tisdag 12 juni 2007
En liten besvikelse
Ja, vad ska man säga? Vågar man säga det? Vågar man säga att man är besviken på sin födelsedag? Det är jag iaf, oavsett om man får eller inte får säga det. Jag brukar påstå att födelsedagar är inget att fira och att jag inte bryr mig om presenter men, som vanligt, lever jag inte som jag lär. Varför är det så egentligen?
Förra året la jag mig ledig på min födelsedag och i år gjorde jag samma misstag. Visst är det skönt att vara ledig men idag har varit en dag som alla andra lediga dagar förutom att jag fick frukosten serverad kl:07.00! Jag som brukar äta frukost kl 05.45 annars...!
Har varit ensam i stort sett hela dagen fram till kl 18 då Cf kom hem. Satt en liten stund i solen sen satt vi framför tv:n, kul! Vid halv åtta befann vi oss på Gula Boden där vi mötte upp mamma, pappa och Henke som kom som en "överraskning"! Det var meningen att det skulle vara det men jag fattade det lång innan så överraskningsmomentet infann sig aldrig. Hur svårt kan det vara att överraska folk? Planering är en bra idé.
Fick en i-pod i present och den blav jag fantastiskt glad för. Har trånat efter en sån länge nu och ser fram emot att sticka ut och springa med den. Men först ska jag cykla 30 mil med den, natten till lördag och heeeeela lördagen.
Nästa år ska jag jobba på min födelsedag, jobba kväll, hela kvällen så att jag slipper känna mig ensam hela dagen och besviken hela kvällen för att dagen varit precis som alla andra jävliga dagar. Bitter? Inte jag! Det är ju tur att det är Vättern på lördag så händer det något nytt. Hade hellre cyklat på min föllsedag så hade jag inte känt mig så besviken som jag gör nu. Man kan ju lika gärna avskaffa dessa sk. födelsedagar. Från och med nu ska jag det, iaf min egen.
Förra året la jag mig ledig på min födelsedag och i år gjorde jag samma misstag. Visst är det skönt att vara ledig men idag har varit en dag som alla andra lediga dagar förutom att jag fick frukosten serverad kl:07.00! Jag som brukar äta frukost kl 05.45 annars...!
Har varit ensam i stort sett hela dagen fram till kl 18 då Cf kom hem. Satt en liten stund i solen sen satt vi framför tv:n, kul! Vid halv åtta befann vi oss på Gula Boden där vi mötte upp mamma, pappa och Henke som kom som en "överraskning"! Det var meningen att det skulle vara det men jag fattade det lång innan så överraskningsmomentet infann sig aldrig. Hur svårt kan det vara att överraska folk? Planering är en bra idé.
Fick en i-pod i present och den blav jag fantastiskt glad för. Har trånat efter en sån länge nu och ser fram emot att sticka ut och springa med den. Men först ska jag cykla 30 mil med den, natten till lördag och heeeeela lördagen.
Nästa år ska jag jobba på min födelsedag, jobba kväll, hela kvällen så att jag slipper känna mig ensam hela dagen och besviken hela kvällen för att dagen varit precis som alla andra jävliga dagar. Bitter? Inte jag! Det är ju tur att det är Vättern på lördag så händer det något nytt. Hade hellre cyklat på min föllsedag så hade jag inte känt mig så besviken som jag gör nu. Man kan ju lika gärna avskaffa dessa sk. födelsedagar. Från och med nu ska jag det, iaf min egen.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
